Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid är litteraturvetarna som blev kända på grund av en av Sveriges mest celebra författare - Björn Ranelid. Hur gick det till? Och varför valde de just Björn Ranelid att skriva om? Svaret finns i Renelids egen mediekarriär.– Litteraturvetenskapen måste ut ur garderoben, vi måste hitta en plats att prata om den på utanför universiteten. Det har aldrig funnits så många litteraturvetare som i dag och samtidigt ligger böckerna om litteraturvetenskapen bland ordlistor och korsord i de stora bokkatalogerna som kommer ut. Vi vill ge litteraturvetenskapen ett ansikte, säger Anders Ohlsson.
Det är ord och inga visor som kommer ur de två litteraturvetande författarnas munnar. De pratar växelvis, och organsikt växer resonemanget fram. Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid blev trötta på att sitta framför varsin dator och skriva avhandlingar om döda författare och deras texter. De ville ut i verkligheten. Och verkligheten är i detta fall medierna.
– Det är klart att ingen läser din bok om du inte marknadsför den, säger Torbjörn Forslid. Björn Ranelid har förstått det och han säljer massor av böcker på grund av sin medverkan i TV och tidningar och i och med hans föreläsningsturnéer runt om i Sverige.
Men vänta. Låt oss ta det från början. Detta måste vara ett knep som Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid lärt sig av Björn Ranelid. För visst finns det likheter mellan Björn Ranelid och litteraturvetarna. När Björn Ranelid började skriva böcker på 80-talet var hans strategi självklar redan vid debutromanen. I artikeln från Ystads Allehanda från 1983 där Ranelid intervjuas är rubriken redan då ranelidsk, ”Min bok är enastående”. Ranelid inser att han måste synas för att läsas.
Björn Ranelid hade då, på 80-talet, en läsekrets på cirka 3 000 personer. Han recenserades i de lokala tidningar, men kulturskribenterna i DN och Svenska Dagbladet brydde inte sig om honom. För att skaffa en större läsekrets flyttade därför Ranelid på 90-talet till Stockholm och blev nästan genast hörsammad i de stora medierna. Det var här hans författarskap verkligen tog fart.
En liknande resa gör nu de båda litteraturvetarna från Malmö och Lund. Även om de inte flyttar fysiskt till Stockholm, så har de valt ett ämne som Stockholmsmedierna är intresserade av – Björn Ranelid. De två litteraturvetarna använder Ranelid eftersom han är efterfrågad och kontroversiell. Utan honom hade deras bok inte fått lika stort genomslag i medierna som nu. Under de två första veckorna när boken Fenomenet Björn Ranelid släpps har Anders och Torbjörn hunnit med att sitta i SVT:s morgonsoffa, blivit intervjuade i Vetenskapsradion Forum i P1, TV4s Nyhetsmorgon och de har medverkat i det finaste och mest träffsäkra (vad gäller målgruppen) litteraturprogrammet Babel i SVT. Därtill kan man lägga till att artiklar har skrivits i Svenska Dagbladet, VLT, Västervikstidningen, Smålandsposten, Eskilstuna-Kuriren och Norrköpings tidningar med flera.
– Ja, visst kanske vi ville bli kända, men det är ju för att vill få ut vårt budskap. Vi vill att litteraturvetenskapen ska synas. Vi skrev för några år sedan en bok som heter Hamlet eller Hamilton, som handlar om att det finns mer i litteraturvetenskapen än just texterna. Hur författarens vardags med pengar, status och kändisskap spelar också in kring hur en författare går till historien. Det finns hur många uppsatser som helst om Selma Lagerlöf, men ingen om de levande författarna som Jan Guillou eller Björn Ranelid, därför bestämde vi oss för att skriva det.
I likhet med Björn Ranelids strategi använder också Anders Ohlsson och Anders Forslid medierna för att få ut sitt budskap. Om Ranelids budskap är kärlekens och ordets makt, så är litteraturvetarnas att det finns mer i litteraturen än texten.
Att det är lite problematiskt att skriva om en levande författare intygar de båda, och medger att de redan fått påhopp från kolleger inom den akademiska världen som tycker att de är lite för nära sitt intervjuobjekt.
– Men vi har bara träffat honom nu under de framträdanden i media som vi har gjort, annars har vi hållit Ranelid ifrån oss under själva processen, även om han har skrivit på sin hemsida redan för två år sedan, 2007, att vi skriver på en bok om honom, säger Torbjörn Forslid.
Och att just Ranelid blev objektet är väl självklart för den som är journalist eller medievetare. Han syns. Och han kommer i sin tur att marknadsföra boken åt dem. På så sätt utnyttjar alla tre mediedramaturgin maximalt.
Men varför skulle just marknadsföring vara så fult när det gäller just litteratur, när filmen och framför allt musikindustrin alltid använt sig av PR för att sälja fler biobiljetter eller skivor?
– Det är en rest från 1700-talet där litteratur som sålde i många exemplar blev sedda som lite sämre eftersom fler än de lärda kunde ta del av den. Då blev den smala litteraturen det som litteraturvetare, andra akademiker och borgare läste eller pratade om. Det var exklusivt. Detta synsätt har hängt med sedan dess, säger Anders Ohlsson.
Nu är det alltså dags även för litteraturen och personerna bakom den att komma ut som öppet kommersiella.
– Ranelid verkar på flera arenor samtidigt, både den finkulturella sidan med sitt specifika språk och den kommersiella genom att han gör reklamfilm för margarin och turnerar i Sverige likt en rockstjärna. Nu det händer något även med litteraturen. Även den blir kommersiell och visar att böcker handlar om pengar. Det kanske på grund Björn Ranelid, säger Anders Ohlsson.
Blir litteraturen sämre eller bättre av det?
– I Björn Ranelids fall har han ju mindre tid att skriva, men hans budskap går fram. Men som litteraturvetare tycker jag i alla fall inte att hans texter blivit sämre för att han agerar performanceartist också. Det kanske till och med blir bättre, eftersom han måste spetsa sitt språk och budskap ännu mer så att det blir mer slagkraftigt.
Inlägg
